tranan

Tranan
P.Elg Mars 2007
     De ängsliga ropen har hörts sedan tidigt i morse. Ropen hörs när jag går med motorsågen upp mot den stormfällda skogen.
Det blir tidigare ljust nu och man behöver inte längre tillbringa morgontimmarna i mörker. Från skogen kommer en vårdoft och när dimman försvinner klarnar himlen upp. Ropen kommer åter. Det är en trana som med tunga vingslag flyger över skogen. Han söker över Trehörnings-sjöarna och över Gölen.
De skall ju vara ett par!
     De har i flera år häckat nere vid utloppet från västra Trehörningssjön där ån rinner mot kvarnen. Ofta har jag vid kvällstid suttit där på den ännu solvarma marken bland ljung och lingonris och tittat tvärs över viken på tranornas kvällspyssel.
Sirligt rör de sig på mossan bland sjögräs och strandstenar. En groda eller en liten mört blir kvällsmat. Man matar varandra och ungen i redet. De ljusa fåglarna mot den allt mörknande höga skogen där bakom. Skogen som speglar sig i vattnet där gula näckrosor lyser som stjärnor. Kvällshimlens röda och gula färger övergår omärkligt i blåviolett. Tranorna blir allt otydligare och snart kan man bara höra deras rop eka över dimmiga sjöar.
Rop ja. Jag hör vingslagen över mig och den sökande tranan kommer lågt över mig. Bara det inte hänt något tragiskt?
     Lycka och sorg, liv och död det hör till de djupa skogarna runt Piggaboda. Hela vintern har talgoxar, blåmesar, nötväckor och entitor skojat runt fågelbordet. Ibland har hackspetten eller ett domherre-par hälsat på och då och då har en flock nötskrikor skränande busat runt fågelmaten. Och nu i mitten av mars har de fått konkurrens av bofinkar och gulsparvar. Långresenärer från fjärran land.
Nog har jag sett blodiga fjäderknippen och andra tecken på bråd död i skogen, men jag har försökt intala mig att det nog gått fort och utan smärta. Räven och rovfåglarna skall ju också leva. Och lokatten som ju har återkommit till dessa trakter.
     Förresten, hur kan jag nu veta att det är entitor och inte talltitor som håller till vid fågelbordet? Dom är ju så lika. Jo, jag läste häromdan att talltitorna samlar mat hela sommaren som den sedan gömmer på tusentals ställen under trädens bark och sprickor. Eftersom den har så kort minne, ung. tre veckor, så flyttar den sedan hela tiden maten till nya ställen så att den kan komma ihåg var maten finns. Så den har varken tid eller lust att komma till fågelbordet!
     Från Nyestu hör jag dom två roliga hundarna skälla. De hälsar varje vägfarande som färdas till och från Piggaboda. Det är inte så många bilar just nu. De timmerbilar som kört nästan skytteltrafik sedan Gudrun- och Per-stormarna med timmer och massaved måste göra en paus. Eftersom tjällossningen får vägen att jäsa har man satt upp en förbudsskylt ute vid landsvägen. Max 4 ton fordonsvikt gäller.
Trots detta är vägen mellan Perstu och Nyestu tillskrynklad av en stor skogsmaskin på larvfötter häromdan. Föraren var olycklig men menade att han inte hann ut innan tjällossningen. Han måste ju till andra jobb nu när han var klar här. Maskinen kostar ju familjeföretaget stora pengar varje dag och måste jobba.
Jo, det förstår man ju. Men man kan ju tycka att han kunde samrått med byborna om hur man skulle kunna lösa problemet med mindre skador. Här i byn brukar vi lösa problemen tillsammans och fiffiga lösningar brukar det bli.
    Nu hör jag åter vingslag över mig. Och där kommer de tillsammans. Det var då för väl. En flock vildgäss kommer samtidigt förbi och jag undrar om tranhonan liftat med dem?

Återvänd till första sidan.