Återvänd till första sidan.

Ett torp och en skåpsäng.

Elisabeth Elg år 1945

 

Det är bara påsk än, men vi börjar redan med semesterplaner. Min make som så ordentligt skriver upp vartenda öre han ger ut, som varje kväll för räkenskaper och som skriver julkort innan den verkliga brådskan sätter in, han vill också ha ordning och reda i sommarens planer.

Vi vet båda två vad vi tänker, men ingen säger det högt. Flyger en mås förbi med sitt hesa skri, då drömmer vi genast om västkustens klippor, salta vågor, höga bränningar och klättringen i berget där kaprifolen väller fram mellan klippväggarna. Där blommorna tycks ha en starkare färg och där man mitt uppe i klippornas karga landskap kan hitta en drömmande näckrosdamm.

Sedan det året, då vi kom hem från våra sommardrömmars förlovade land medan våra vänner ännu höll på med att välja mellan Lysekil och Strömstad, sedan dess är vi västkustsjuka.

Men i år ska vi tänka på barnen. Sex och sju år är pojkarna, ingen av dem kan simma, nej, det är bäst att vi far ut till landet, helst inte längre bort än att far kan komma över lördag-söndag och hälsa på. Annonsen sätts in i tidningen och så småningom droppar svaren in. Dyrt tycks det bli, och inte särskilt lockande, när nu en gång längtan till västkusten sitter i.  

Så sitter vi en kväll i ett glatt sällskap, och våra sommarfunderingar råkar in i samtalet. En munter röst undrar, om vi inte ska köpa ett torp. Fjorton tunnland uppväxande skog, åkrar, ängar, en röd stuga och en sjö som ligger helt nära. Det står så utanför våra planer, att vi knappt hör på och pratar om allt annat mellan väder och politik. Men på vägen hem utbrister jag plötsligt: Ska vi inte köpa torpet?

Jag känner mig själv överraskad när det är sagt.

Min man måste ha varit inne på samma spår. Det behövdes bara en liten stöt, och allting börjar rulla. Redan nästa dag sitter vi böjda över några fotografier. Vi gissar var brunnen ligger, vad det är för sorts trän som syns på bilden, och vi väger fram och tillbaka.

Och så en vacker vårdag i april sitter vi på tåget. Nu åker vi över gränsen mellan Skåne och Småland, far pekar ut skylten när vi susar förbi, och nu börjar upptäcktsresan, ty torpet ligger i Småland. Nyfiken betraktar man landskapet, som så småningom övergår i stora skogar, karga ängar och mycket sten. Redan tågbytet i Vislanda till rälsbussen är en upplevelse. I den granna röda bussen rusar vi mjukt och fort genom den täta skogen, förbi de stora mossarna och åter skog.

Människorna ser annorlunda ut än skåningarna, smala är de, och kroppen och ansiktet är arbetsmärkta. Många rynkor finns där men inga bittra, dom tycks vara vänliga, ja nästan glada rynkor som här ristats in.

När jag sen reste hem mindes jag knappt hur det lilla stationshuset Åäng såg ut, men nu vet jag att det väl är Sveriges minsta. När en släkting ville överraska oss och på ett långtgående snälltåg frågade efter Åäng, skakade konduktören på huvudet och sa:

-        Det namnet har jag aldrig hört talas om.

 Vi går en underbar skogsväg och viker plötsligt in på en smal sidostig, där en jättelik myrstack tycks hålla vakt. Vägen blir mörkare, de stora granarna slår nästan ihop grenarna över våra huvuden, tills vägen så småningom öppnas till en glänta. Och mitt i den, på en liten höjd, ligger TORPET, den röda stugan.

Det är stugan där den lilla lilla gumman bor med sin lilla lilla stäva, där Lasse liten drar iväg ut i den stora världen, alla sagors stuga. Ladugården med sitt tjocka halmtak fulländade idyllen. Jag vet, redan innan vi sett stugan på riktigt, att den måste bli vår.

Far mäter och planerar. Kammaren ska ha två sängar med ”överslaf”, där ska ungarna bo. Det stora rummet måste repareras, taket målas. Jag ser bara i andan om efter rutiga gardiner fladdra i fönstren och anar en underbar sommar. Vi sitter på den stora stenen vid brunnen, en doft av violer stiger ur det torra gräset – och mycket riktigt, alldeles intill stenen står dessa älskliga blommor med sin ljuvliga doft som innehåller vår och spirande livsandar. Vi är helt lyckliga i denna stund. Affären görs upp och vi är ägare till ett riktigt torp!

violer

 Och nu börjar en rolig tid. Varje lördag gör man sig fin och stadssnygg och på det stora torget mitt i stan möttes vi, min man och jag. Vårt mål är lumpaffärerna, för nu måste stugan möbleras, och det ska bli snyggt men inte dyrt.

De fina antikvitetsaffärerna med sitt putsade tenn och glänsande koppar går vi stolt förbi. De små bodarna där allt mellan nattkärl och ruskiga tavlor tycks trängas i fönstren är våra mål. Och vi har roligt och hittar bl.a. en stor kaffekanna av koppar och en räfflad bakform i koppar. Dessa ska stå på spiselhyllan mellan gamla kopparlock. Och vänta bara när de är putsade.

Ingenting, inte ens fars bekymrade min, kan hindra mig att köpa.

Tänk bara så billigt – och fort försvinner ännu ett kopparkärl mellan allt annat bråte i väskan. Ett litet grönt klaffbord, målat med glada blommor och röda hjärtan med en sorts fantasifågel som står på hjärtat med någonting rött i näbben, säkert hjärteblod. Bordet är rangligt och vi får det för tre kronor.

 

 

 

författarinnan

Många affärer har vi avverkat men ännu inte 

funnit lösningen på vårt sängproblem. Vi vet knappast själva hur den ska se ut –sängsoffan- men jag kunde verkligen icke tycka, att någon 

av dessa hemska schaggsoffor vi hade sett 

under eftermiddagens lopp, skulle försköna 

vårt stora rum på torpet. Varje gång vi stod 

framför ett av dessa förfärliga vidunder och 

biträdet satte sig på den dammiga stoppningen 

för att visa hur bra den var ”och så billig sen” 

så kliade det överallt på mig. Jag kände och såg små husdjur krypa omkring i varenda vrå.

Nej, vi kunde inte fatta något beslut, och nu 

stod vi rätt trötta och uttjatade i en liten möbelaffär, som på sin skylt också talade om begagnade möbler.

Framför oss stod några små kistor, grant 

målade och illa efterapande de gamla bondmålarnas konst och teknik. Nej, någon bäddsoffa hade man inte, men kanske något 

annat? Bara för att säga något och inte verka alltför ointresserad frågar jag om det finns 

någon gammal kista någonstans?

Kistor har alltid varit min förälskelse. Men jag 

inser genast det idiotiska i min fråga, när vi 

tittar på dessa skrikigt målade moderna kistor, 

som tycks vara affärens stolthet just nu.

Men visst, hon trodde faktiskt att det fanns en gammal kista däruppe, om herrskapet ville göra 

sig besvär. Skeptiska klättrade vi upp för smala branta trappor, genom en dammig verkstad och 

in i ett stort rum. Och där stod KISTAN.

Den är stor och pampig med breda järnbeslag, blåmålad med blommor på, initialer och årtal 

1827.  Jag är lycklig och kan inte låta bli att 

visa det.

-        Vilken kista! Och så vackert gammalt 

ekträ!

Far bara tittar lite och  börjar pruta. Han petar 

på beslagen:

-        Jamen, där fattas en bit, och där är 

kistan nött, den har en rispa där, och så 

gammal är den väl inte heller, årtalet kanske 

inte ens stämmer…  

Jag är häpen, nästan förtvivlad.  Med bevekande blick tittar jag på honom. Jag påminner om min födelsedag och att jag vill avstå från 

silkesstrumpor och korksuleskorna som jag har längtat så vanvettigt efter. Men kistan, den 

måste jag ha. Far verkar oberörd, han vänder 

sig bort, tittar närmare på några stolar, så 

konstiga som bara sekelskiftet kunde göra dem med ett urblekt gröngult tyg och stora tofsar dinglande från ryggstöden. Men sitsen är mjuk, 

och fem kronor stycket kan man alltid betala för dem, om man klär om dem och målar dem vita.

Ja, skicka hem fyra sådana, och så tar vi väl 

kistan också, trettio kronor var det visst den 

skulle kosta. Men då vill vi ha den fraktfritt 

förstås, det är till sommarstället den ska.

Jag vet inte hur fort vi kommer ut ur affären, 

jag kan knappast vänta tills dörren faller igen efter oss.

-        Men Torsten, vad menar du? Är inte 

kistan underbar och så hemskt billig?

Så kommer det lugna svaret.

-        Visst är den det. Den kan vi sälja till en antikvitetsaffär när vi vill

för hundrafemtio eller tvåhundra kronor. Men 

ser du, man måste vara lite affärsman.

Ja, det ska gudarna veta att han är gift med 

en fjolla, när det gäller pengar och affärer. 

Torsten trycker lätt min arm.

-        Jovisst, men du är rar ändå.

 Och så skriver tidningarna ändå jämt, att den svenske mannen är en knöl, som inte kan 

beundra kvinnan eller säga henne artigheter. 

Jag som bara mött några av dem måste 

verkligen ha haft tur, ty jag tycks ha hittat undantaget…

-        Men sängsoffan då? Vi kan väl inte 

sova i kistan heller… menar han.  

Nej, så tjusig som den är. Men som sängplats 

är den nog lite obekväm ändå.

-        Ser du, jag skulle helst vilja ha en sådan 

där skåpsäng som vi alltid

har beundrat på museet, men det kan man väl naturligtvis inte få fatt i

någonstans.

-         Ja, men varför sucka resignerat? Skulle 

inte en snickare göra sängar åt barnen? Han 

kanske kan göra en skåpsäng också, om du ritar 

en åt honom.

 Idén slår till. Visserligen är museet stängt nu, 

ty hundratals stackars flyktingar från alla 

möjliga krigets länder har funnit en tillfällig 

tillflykt där, men på biblioteket kan man nog 

hitta böcker om allmogemöbler. All trötthet är 

som bortblåst, vi pratar i munnen på varandra, 

och t.o.m  Olssons eleganta hörnaffär med de 

ännu elegantare priserna, vars skyltfönster 

alltid drar mig med en magnetisk kraft, kan 

man gå oberörd förbi. Folk som känner oss, 

tror säkert att det måste vara någonting 

oerhört viktigt vi har att prata om. Om dom 

bara visste… för oss är detta just nu viktigare 

än allt annat, vår sängfrågas idealiska lösning – skåpsängen.

 

 

Återvänd till första sidan.

© 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.