Återvänd till första sidan. |
Ett torp och en
skåpsäng. Elisabeth
Elg år 1945 Det är bara
påsk än, men vi börjar redan med semesterplaner. Min
make som så ordentligt skriver upp vartenda öre han ger ut,
som varje kväll för räkenskaper och som skriver julkort
innan den verkliga brådskan sätter in, han vill också
ha ordning och reda i sommarens planer. Vi vet båda
två vad vi tänker, men ingen säger det högt.
Flyger en mås förbi med sitt hesa skri, då
drömmer vi genast om västkustens klippor, salta vågor,
höga bränningar och klättringen i berget där
kaprifolen väller fram mellan klippväggarna. Där
blommorna tycks ha en starkare färg och där man mitt uppe i
klippornas karga landskap kan hitta en drömmande näckrosdamm.
Sedan det året,
då vi kom hem från våra sommardrömmars
förlovade land medan våra vänner ännu höll
på med att välja mellan Lysekil och Strömstad, sedan
dess är vi västkustsjuka. Men i år ska vi
tänka på barnen. Sex och sju år är pojkarna,
ingen av dem kan simma, nej, det är bäst att vi far ut till
landet, helst inte längre bort än att far kan komma över
lördag-söndag och hälsa på. Annonsen sätts in
i tidningen och så småningom droppar svaren in. Dyrt
tycks det bli, och inte särskilt lockande, när nu en
gång längtan till västkusten sitter i. Så sitter vi en
kväll i ett glatt sällskap, och våra sommarfunderingar
råkar in i samtalet. En munter röst undrar, om vi inte ska
köpa ett torp. Fjorton tunnland uppväxande skog, åkrar,
ängar, en röd stuga och en sjö som ligger helt
nära. Det står så utanför våra planer, att
vi knappt hör på och pratar om allt annat mellan väder
och politik. Men på vägen hem utbrister jag plötsligt:
Ska vi inte köpa torpet? Jag känner mig
själv överraskad när det är sagt. Min man måste ha
varit inne på samma spår. Det behövdes bara en liten
stöt, och allting börjar rulla. Redan nästa dag sitter
vi böjda över några fotografier. Vi gissar var brunnen
ligger, vad det är för sorts trän som syns på
bilden, och vi väger fram och tillbaka. Och så
en vacker
vårdag i april sitter vi på tåget. Nu åker vi
över gränsen mellan Skåne och Småland, far pekar
ut skylten när vi susar förbi, och nu börjar
upptäcktsresan, ty torpet ligger i Småland. Nyfiken
betraktar man landskapet, som så småningom
övergår i stora skogar, karga ängar och mycket sten.
Redan tågbytet i Vislanda till rälsbussen är en
upplevelse. I den granna röda bussen rusar vi mjukt och fort genom
den täta skogen, förbi de stora mossarna och
åter skog. Människorna ser
annorlunda ut än skåningarna, smala är de, och kroppen
och ansiktet är arbetsmärkta. Många rynkor finns
där men inga bittra, dom tycks vara vänliga, ja nästan
glada rynkor som här ristats in. När jag sen reste
hem mindes jag knappt hur det lilla stationshuset Åäng
såg ut, men nu vet jag att det väl är Sveriges minsta.
När en släkting ville överraska oss och på ett
långtgående snälltåg frågade efter
Åäng, skakade konduktören på huvudet och sa: -
Det namnet har jag aldrig hört talas om. Vi går en underbar skogsväg och viker
plötsligt in på en smal sidostig, där en jättelik
myrstack tycks hålla vakt. Vägen blir mörkare, de stora
granarna slår nästan ihop grenarna över våra
huvuden, tills vägen så småningom öppnas till en
glänta. Och mitt i den, på en liten höjd, ligger
TORPET, den röda stugan. Det är stugan
där den lilla lilla gumman bor med sin lilla lilla stäva,
där Lasse liten drar iväg ut i den stora världen,
alla sagors stuga. Ladugården med sitt tjocka halmtak
fulländade idyllen. Jag vet, redan innan vi sett stugan på
riktigt, att den måste bli vår. Far mäter och planerar. Kammaren ska ha två sängar med ”överslaf”, där ska ungarna bo. Det stora rummet måste repareras, taket målas. Jag ser bara i andan om efter rutiga gardiner fladdra i fönstren och anar en underbar sommar. Vi sitter på den stora stenen vid brunnen, en doft av violer stiger ur det torra gräset – och mycket riktigt, alldeles intill stenen står dessa älskliga blommor med sin ljuvliga doft som innehåller vår och spirande livsandar. Vi är helt lyckliga i denna stund. Affären görs upp och vi är ägare till ett riktigt torp! Och nu börjar en rolig tid. Varje lördag
gör man sig fin och stadssnygg och på det stora torget mitt
i stan möttes vi, min man och jag. Vårt mål är
lumpaffärerna, för nu måste stugan möbleras, och
det ska bli snyggt men inte dyrt. De fina
antikvitetsaffärerna med sitt putsade tenn och glänsande
koppar går vi stolt förbi. De små bodarna där
allt mellan nattkärl och ruskiga tavlor tycks trängas i
fönstren är våra mål. Och vi har roligt och
hittar bl.a. en stor kaffekanna av koppar och en räfflad bakform i
koppar. Dessa ska stå på spiselhyllan mellan gamla
kopparlock. Och vänta bara när de är putsade. Ingenting, inte ens fars
bekymrade min, kan hindra mig att köpa. Tänk bara så
billigt – och fort försvinner ännu ett kopparkärl
mellan allt annat bråte i väskan. Ett litet grönt
klaffbord, målat med glada blommor och röda hjärtan med
en sorts fantasifågel som står på hjärtat med
någonting rött i näbben, säkert hjärteblod.
Bordet är rangligt och vi får det för tre kronor. |
Många affärer har vi avverkat men ännu inte funnit lösningen på vårt sängproblem. Vi vet knappast själva hur den ska se ut –sängsoffan- men jag kunde verkligen icke tycka, att någon av dessa hemska schaggsoffor vi hade sett under eftermiddagens lopp, skulle försköna vårt stora rum på torpet. Varje gång vi stod framför ett av dessa förfärliga vidunder och biträdet satte sig på den dammiga stoppningen för att visa hur bra den var ”och så billig sen” så kliade det
överallt på mig. Jag kände och
såg små husdjur krypa omkring i varenda vrå. Nej, vi kunde inte fatta något beslut, och nu stod vi rätt
trötta och uttjatade
i en liten möbelaffär, som på sin skylt också
talade om begagnade möbler. Framför oss stod några små kistor, grant målade och illa efterapande de gamla bondmålarnas konst och teknik. Nej, någon bäddsoffa hade man inte, men kanske något annat? Bara för att säga något och inte verka alltför ointresserad frågar jag om det finns någon gammal
kista
någonstans? Kistor har alltid varit min förälskelse. Men jag inser genast det idiotiska i min fråga, när vi tittar på dessa skrikigt målade moderna kistor, som tycks vara
affärens stolthet just nu. Men visst, hon trodde faktiskt att det fanns en gammal kista däruppe, om herrskapet ville göra sig besvär. Skeptiska klättrade vi upp för smala branta trappor, genom en dammig verkstad och in i ett
stort rum. Och där stod KISTAN. Den är stor och pampig med breda järnbeslag, blåmålad med blommor på, initialer och årtal 1827. Jag är lycklig och kan inte låta bli att visa det. - Vilken kista! Och så vackert gammalt ekträ! Far bara tittar lite och börjar pruta. Han petar på
beslagen: - Jamen, där fattas en bit, och där är kistan nött, den har en rispa där, och så gammal är den väl inte heller, årtalet kanske inte ens
stämmer… Jag är häpen, nästan förtvivlad. Med bevekande blick tittar jag på honom. Jag påminner om min födelsedag och att jag vill avstå från silkesstrumpor och korksuleskorna som jag har längtat så vanvettigt efter. Men kistan, den måste jag ha. Far verkar oberörd, han vänder sig bort, tittar närmare på några stolar, så konstiga som bara sekelskiftet kunde göra dem med ett urblekt gröngult tyg och stora tofsar dinglande från ryggstöden. Men sitsen är mjuk, och fem kronor stycket
kan
man alltid betala för dem, om man klär om dem och målar
dem vita. Ja, skicka hem fyra sådana, och så tar vi väl kistan också, trettio kronor var det visst den skulle kosta. Men då vill vi ha den fraktfritt förstås, det
är till sommarstället den
ska. Jag vet inte hur fort vi kommer ut ur affären, jag kan knappast
vänta tills dörren faller igen
efter oss. - Men Torsten, vad menar du? Är inte kistan underbar
och så hemskt billig? Så kommer det
lugna svaret. -
Visst
är den det. Den kan vi sälja till en antikvitetsaffär
när vi vill för hundrafemtio eller tvåhundra kronor. Men ser du, man måste
vara lite affärsman. Ja, det ska gudarna veta att han är gift med en fjolla, när det gäller pengar och affärer. Torsten trycker
lätt min arm. -
Jovisst, men du är rar ändå. Och så skriver tidningarna ändå jämt, att den svenske mannen är en knöl, som inte kan beundra kvinnan eller säga henne artigheter. Jag som bara mött några av dem måste verkligen ha haft tur,
ty jag
tycks ha hittat undantaget… - Men sängsoffan då? Vi kan väl inte sova i kistan
heller… menar han. Nej, så tjusig som den är. Men som sängplats är den nog lite
obekväm
ändå. - Ser du, jag skulle helst vilja ha en sådan där
skåpsäng som vi alltid har beundrat på
museet, men det kan man väl naturligtvis inte få fatt i någonstans. - Ja, men varför sucka resignerat? Skulle inte en snickare göra sängar åt barnen? Han kanske kan göra en skåpsäng också, om du ritar en åt
honom. Idén slår till. Visserligen är museet stängt nu, ty hundratals stackars flyktingar från alla möjliga krigets länder har funnit en tillfällig tillflykt där, men på biblioteket kan man nog hitta böcker om allmogemöbler. All trötthet är som bortblåst, vi pratar i munnen på varandra, och t.o.m Olssons eleganta hörnaffär med de ännu elegantare priserna, vars skyltfönster alltid drar mig med en magnetisk kraft, kan man gå oberörd förbi. Folk som känner oss, tror säkert att det måste vara någonting oerhört viktigt vi har att prata om. Om dom bara visste… för oss är detta just nu viktigare än allt annat,
vår
sängfrågas idealiska lösning –
skåpsängen. |
Återvänd
till första sidan.
© 2010 Peter Elg. Med
ensamrätt.