Återvänd till första sidan.

Var kommer allt regnet ifrån?
Elisabeth Elg 1946
Vi har fått främmande från Stockholm, och nu vill vi, att också hon ska tycka, att detta lilla stycke jord är en ljuvlig plats att leva på.
Vi visar henne vackra skogsvägar, vi plockar svamp och badar. Men vädret vill inte vara så vackert som vi önskar just nu och mest för hennes del, för vi har lärt oss här att kunna trivas i alla väder.
Och så en kväll, när Stephan och jag är på väg till mjölken, brakar åskan lös. Det blixtrar och dånar, och regnet öser ner.
Efter en kort stund är vi alldeles genomblöta. Regnet har redan upplöst vägen, det rinner små bäckar och drar med sig sanden mellan stenarna.
Jag tröstar Stephan som stadigt håller min hand. Åskväder är inte så roligt, när man går i skogen. I dån och skyfall liksom i storm känner man alltid sin egen obetydlighet, starkare än annars vilar ödets tyngd över oss.
Nu har vi kommit till det stora oxelträdet och snart är vi framme vid Nystu.
Oxeln blommade när vi för första gången gick till byn. Det var i skymningen och just under det blommande trädet gick ett ungt par, tätt tryckta mot varandra. Det var vår då, nu har högsommaren kommit och det unga paret har byggt bo. Kanske sitter de i ett rart litet kök och tittar ut i regnet och att deras lycka har blivit ännu större. Det första ruset försvinner så snart, men det kommer något som är värt mera, förälskelsen ska bli kärlek, förståelse och kamratskap, om den bara sköts rätt. Och det är så få unga som förstår de, allting har blivit så lättsinnigt, man vill inte längre försöka vårda kärleken, som dock gör livet så innehållsrikt.
Nej, nu fryser jag faktiskt, och äntligen är vi under tak. Det droppar genom halmtaket i lagården, men ändå känns där varmt. Vi ser regnet forsa utanför, och plötsligt stirrar vi mot vägen - där kommer något rusande, något mörkt. Nu urskiljer vi häst och vagn, Simon är det visst som kör så fort, han står upp i vagnen och ropar till hästen och regnet forsar omkring dem. Det är den vilda jakten, Tors rasande färd.
Nu stannar vagnen, Simon hoppar av och Rut springer fram och tar hand om de flåsande hästarna. Regnet tycks sakta av, resolut tar vi mjölkflaskan och ger oss fort på väg hem. Det blixtrar än, det kommer nya skurar och vägen tar aldrig slut. Äntligen är vi hemma, och vårt besök öppnar dörren. Hon är riktigt blek, trodde väl aldrig att vi skulle komma hem i detta väder.
Vid fotogenlampans sken värmer vi oss med en skvätt rödvin, som vi spär  ut med hett vatten och lägger en bit kanel och några nejlikor i. - Åh vad det gör gott - Vi lyssnar till åskans buller som blir svagare och svagare.
Men det regnar hela dagen, ja, det forsar i ett och på kvällen hörs Peters gråtfärdiga röst:
- Jag tror det blir syndaflod igen.

Morgonen därpå fortsätter regnet och jag måste titta efter hur det är med tupparna. Vattnet står över ängen, vägarna är försvunna och det hörs ett entonigt brus någonstans ifrån. Det kan inte vara tåget. Man lyssnar och förstår plötsligt att vägen till nästa by måste ha brustit och att bruset är vatten. Vatten på havren och rågåkern, vatten överallt.
Mina sju tuppar sitter ängsliga på stången. Matskålen med kokta potatisrester i simmar omkring, och den tama tuppen, han som alltid kommer fram när han får syn på någon av oss, sitter bedrövad för sig själv och tycks begrunda eländet.
Ja, mina tuppar som alltid väcker så mycken munterhet i byn. Vi tyckte att hade vi lagård och hönshus, så skulle vi väl också ha något djur. Och när vi fick höra, att Anna i grannbyn, den glada granna frun, bara hade fått tuppkycklingar, fast hon bara hade valt ut runda ägg till ligghönan, beslöt vi att köpa några.
Några djur måste vi ha och det vore ju inte så dumt att till hösten få lite köttkonserver på hyllan.
När Annas Ingmar kom med tupparna och helt enkelt satte ner dem i vårt hönshus hade jag nästan premiärfeber.
Ingmars förakt för stadsfruntimret måste ha växt oerhört vid alla mina frågor. För honom är ju detta något så självklart, höns kan ju ett barn sköta om. Han begriper inte att jag inte har den blekaste aning och faktiskt är rädd.
Den första natten vågar jag knappt sova, ideligen tittar jag på klockan och på slaget klockan sju är jag, den morgonsömniga, ur sängen och släpper ut sju glada tuppar.
Vi kokar potatis i massor, strör korn och vete med vana händer. Efter den första dagens rädsla över hur detta skulle gå, så börjar vi förstå det här med att sköta höns.
Men i byn hör jag om nya faror och allt som kan hota mina tuppar. Höken tar dem och räven kommer nog, skogen ligger ju så alldeles inpå där… Jag vet inte hur många gånger om dagen jag räknar mina tuppar. Jag spanar mot himlen, och varenda fågel som tycks stå stilla ser vi redan dyka ner på våra sorgebarn, tupparna. Med vilda vrål jagar vi honom på flykten. Men allting lugnar sig, även vår första iver, och nu släpper vi till och med ut tupparna på ängen och schasar bort dem från rödavinbärsbuskarna, ty röda vinbär tycks vara i tuppars smak.
Nu sitter de här, ängsliga och frysande, och mina tröstande ord kan de inte förstå. De har till och med slutat gala, den största av dem skulle alltid överrösta de andras tafatta försök till ett riktigt stortuppsgal.
Vi måste till byn och titta, föreslår jag. Min gästs humör har sjunkit betydligt, men hon går med. Barfota med uppdragna kjolar vadar vi fram. I skogen blir det bättre, men på vägen till vår brevlåda räcker vattnet ända upp till knäna, och vårt besök vill helst vända. Men nu kan vi delvis gå torrskodda.
Se, där möter vi änkan Pettersson, Gerda, som bär rent förkläde och gör oss sällskap till byn. Hon är glad som alltid. Rågen kan inte skäras och havren står under vatten. Men alla möjliga broar har rivits bort från sina diken och kommer ner till oss, och barnen har så skoj med allt som kommer, förkunnar hon muntert. Idag kommer nog kaffepannan att röras oftare än vanligt, man har oförmodat fått en fridag och man tar vara på den.
Jag måste beundra dessa människor. Säkert medför allt vattnet skador för dem, rågen och havren blir väl delvis förstörda, men smålänningar tycks ha lärt sig att vara fatalister, att ta dagen som den kommer.
I handelsboden är också folk idag. Man har mycket att språka om.
- Tänk du Thörnkvist, i Åäng har en kycklingbur ryckts bort av vattnet, och nu sitter den fast nere vid kvarnen, och vet du vad Göte hittade i den? Jo, tolv feta ålar!
- Äsch, du ljuger, menar Axel, fiskaren, men det hörs tvekan i rösten. Allting tycks hända denna sommar.
Vårt främmande frågar efter tågtiderna. Hon måste plötsligt tillbaka. Men man bara ler åt henne. Ja, en stadsfröken barfota, det är roligt det, och så dessa frågor.
- Det är nog bäst att fröken stannar på sin ö. Lycksalighetens ö kan ni väl kalla den nu förresten. Banvallen har brustit, rälsen hänger långa sträckor i luften, inga tåg eller bussar går.
På vägen hem luktar det pilsner överallt, det kanske jäser i rågen. Hemma åker pojkarna flotte på vår äng, aldrig på hela sommaren har de haft så roligt.
Långsamt sjunker vattnet undan, och en dag kan vi ro vår gäst genom blåbärsskogen till landsvägsbussen som åter går någorlunda efter tidtabellen.. Gång på gång försäkrar vi, att hon fortfarande faktiskt befinner sig på landbacken och inte på sjön som hon tror. Men pojkarna är stolta. Hon tror nog att hon upplever mycket i stan, men aldrig har hon väl varit med om maken till äventyr.
- Nää, säger Stephan, det har inte hänt på hundra år, det har gammelfar Svensson sagt.

Återvänd till första sidan.

© 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.