Återvänd till första sidan.


   Kvällspromenad.
 
Solen har just sjunkit ner bakom husen . Den, som ett vitglödande järn,  lysande solskivan färgar kvällshimlen bakom Nyestu gård i intensiva färger. Högre upp blir färgerna gula, blågröna och blåvioletta.
Några svalor som återvänt från vintervilan i Afrika dyker och skojar ovanför gården. Det är tyst. Svagt hör man svalornas svirrande och hur hästarna här strax intill tuggar färskt gräs som just börjar komma upp vid vägkanten. Den varma lukten från de vackra djuren blandas med doft av vårblommor som följer med kvällsbrisen från backarna runt Piggaboda.
Hästarna tittar upp mot gården där tidigare på dagen barnen lekt och där flickorna bor som sköter dem. Djuren tycks också vara gripna av den fridfulla nästan högtidliga stämningen.
Tiden står stilla.
Under århundraden som gått har vandraren stannat till här och upplevt samma ljumma vårkväll och sett byn vila i färgspelet från himlen. Hon har låtit tankarna vandra och känt sig särskilt utvald att med djuren få vara en del i förtrollningen.
 För många år sedan gick jag en sådan här ljummen kväll tillsammans med en god vän ner genom byn. Min vän hade levt och arbetat hela sitt liv i industriområdet vid Ruhr i Tyskland. Hans erfarenhet var intensiv biltrafik, rykande stålindustri med en luft så fylld av föroreningar att den ibland var svår att andas.
De första dagarna här i de djupa skogarna hade varit jobbiga för honom och han hade undrat om det hänt någon katastrof, eftersom det var så få bilar på vägarna. Nu hade han vant sig och började se den oerhörda rikedomen av växter och djur som fanns överallt.
Vi hade tittat in i Nyestu ladugård och beundrat en nyfödd kalv. Vi hade pratat med Ingrid och Hubert och vi hade fortsatt vandringen ner till kvarnen. När vi gick över kvarnbron och tittade ner mot sjön så såg vi Göte och hans bror nere i backen mot Kvarnaviken. De satt vid ett litet bord och såg ut över Tjurken.
Det var en sådan solnedgång som i kväll och ljuset skimrade i det mörka vattnet. Då och då bröts stillheten av att en fisk slog och ringarna på vattnet avslöjade var den slog.
Länge stod vi där tysta. Vi ville inte bryta stämningen. När vi så återvände hem hade det börjat skymma och dimmorna över Gölamossen dansade sin älvdans. Min vän sade inte så mycket på hemvägen och jag förstod att han var fylld av tankar.
För en kort tid sedan hade jag ett långt samtal med honom. Det var några dagar innan han gick bort. Han berättade då om den här kvällspromenaden. Om de två männen nedanför den gamla kvarnen. Att de suttit där tysta och blickat ut över de mörka vattnet. Fridfullheten. Han hade så gärna varit en av dem.  Att få vara där för alltid. Kanske fiska, kanske få prata bort en stund med någon granne.
Han hade efter pensionen flyttat till landsbygden i norra Tyskland men aldrig känt sig riktigt hemma där. Och minnet från kvällspromenaden i Piggaboda hade funnits hos honom sedan den gången.
Det har börjat kyla på nu och det är nog tid att gå hem genom vitsippsbackar och dimmiga ängar. De lite kusliga ljuden från nattens fåglar hörs från skogen och ovanför byn är det nu fladdermössen som tagit över.
Det skall bli skönt att komma hem och tända en brasa och få lite kvällsmat och skingra tankarna med lite praktiska bestyr.

Älgen 2007.

Återvänd till första sidan. © 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.