Cykeltur

Elisabeth  Elg   1946

I tre dagar har regnet strömmat ner. Blåsten sköt fram det ena stora molnet efter det andra, och det öste över våra ängar, på stugtaket och till och med droppade genom skorstenen. På nätterna lät det nästan som storm, det var höstlikt fuktigt och kallt. Vi trodde, att våra solsnibbar och shorts definitivt hade lagts underst i lådan.

Men så vaknar vi på fjärde dagen, och genom gardinerna lyser solen. Med ett språng är till 

och med jag, den morgon-sömniga, ute. Och snart sitter vi på verandatrappan och låter 

värma oss av solen den ljuvliga, som gör allting till sommar igen, det som redan tycks vigt 

till höst.

Vi måste ner till sjön, se efter om båten ligger kvar eller om den åkt ut med det stigande vattnet. Dikesrenen lyser av blommande ljung, och hundratals små humlor surrar beskäftigt kring de små klockorna. Gula, vita och starkt orangefärgade fjärilar fladdrar över vägen till hagen som vi alla tycks ha en förkärlek till, trots ormarna i stenröset, vilka tycks bo just där 

vi förra sommaren planterade prästkragar, digitalis och akleja. Nu ser vi sjön redan.

Våra främmande från stan brukar aldrig vara så särskilt trakterade av förslag om en åktur 

på sjön, ty eleganta flanellbyxor och vita skor kan man inte ha vid vår göl. Vi får allt vackert sätta träskorna på ängen och vada över tuvorna med de små rödgröna tranbären på, vilka dinglar som äpplen, till båten.

Vår göl har nämligen inga stränder, botten är dyig, och höga mörka granar står vakt omkring den. Vår göl är full av hemligheter och sagostämning, där den ligger så stilla mitt i den höga skogen. Jag kunde gott tänka mig John Bauers lilla prinsessa Tuvstarr med det gyllenblonda håret sitta under de höga granarna, tittande ner i gölens djup och sökande sitt tappade lilla guldhjärta.

Men barnen låter sig inte fångas i sagostämning idag. Det är sol och man skall leka färja mellan stränderna – trots vaggande vita näckrosor och skogens stilla susande. Det är 

frestande för  barnen med en sjö och en båt till så nära stugan. Men ensamma får de inte 

leka där, förrän de är simkunniga. Deras far har kategoriskt förklarat, att simma måste de 

lära sig, så ska båda också få en cykel – men först simma!

Och båda lägger sig spikraka på vattnet när far håller i dem, simrörelserna görs hastigt och nervöst, och rädslan för kallsupar är stor. Vem är inte rädd för dem förresten? Jag förlorar fortfarande fattningen när vattnet åker in i näsan och munnen.

Barnen tycks ha haft sina egna funderingar beträffande cykel och simning. En dag hörde 

jag Peter, som redan har gått ett år i skolan och därför är oändligt mycket visare än den ett 

år yngre Stephan, förklara, att det är nog så att far menar, att om vi skulle cykla över en bro och den skulle rasa, så vore det ju dumt om vi trillade i och inte kunde simma…

Alltså får vi också i år kånka med varsin pojke på pakethållaren, och därför blir cykelturerna 

inte så långa. Men varför åka så långt bort? Än finns det mycket att upptäcka i vår närmaste omgivning.

Fastän vi människor alltid tror, att det som ligger längst bort och är ouppnåeligt, är just det 

vi mest måste längta efter. Dock blir nog livet mycket rikare och intensivare upplevt av den, som finner världen också på närmare håll och inte drömmer hela sitt liv om något ovisst i fjärran. Jag kommer just ihåg, när jag som liten skolflicka fick lära mig de för mig mest obegripliga saker som Biscayabukten och Appeninierna men alltför litet om min egen hemtrakt med dess slott och gamla borgruiner, dess höga berg och allehanda märkvärdigheter.

Men idag ska vi ut och cykla. Förbi Kroksnäs går färden, där Egon Karlsson, han som alltid har bråttom, är i farten med att måla stugan. Vi hälsar och åker vidare. Förbi vajande gula rågfält, på smala vägar genom skog och mosse. Många stigar går in i skogen och vi undrar ofta, till vilken hemlighet de leder, eller de kanske förlorar sig i intet, såsom vi har erfarit många gånger. Här och där ligger en gård, och som den praktiska husmor man är, undrar man, var dessa människor gör sina uppköp och hur besvärligt det ska vara, trots idyllen och den blommande florans prakt.

Vägen gör en sväng, och snart möter oss en syn som inte är så ovanlig i dessa trakter men 

som alltid fyller oss med spänning och låter fantasin löpa iväg: ett ödetorp.

Här står visst bara skorstenen kvar, stugan måste ha varit liten av vad man kan se av grunden, ett rum och kök. Och vilken minimal järnspis! Jag undrar hur torparfrun har kunnat grädda bröd 

i den ugnen, som visst är ännu mindre än min därhemma i Nydala. Förvildade vinbärsbuskar 

och en ogräsbevuxen jordplätt vittnar om en trädgård. Bara skorstensmuren påminner mig 

alltid om det tappra folket i Karelen, som flera gånger under detta sista krig hjältemodigt byggde upp igen sin gamla skorsten efter bränderna. Då blommade väl inte som här höga blå stormhattar och gammeldags malvor, där husväggen en gång stod. Men lömska minor grävde man upp istället.

 Peter väckte mig ur djupa tankar. Min cykelkorg, avsedd för många kantareller och en och annan Karl Johan kanske, fylls snart med gamla skruvar, en rostig cykellampa och annat som ska bli till en finfin motor därhemma. Jag vågar svaga protester, men inför Peters strålande ögon som redan speglar synen av en gräsligt bra maskin, låter jag honom hållas. Och så åker 

vi vidare.

Vägen var en bit stenig och besvärlig men blir bredare och finare nu, och fjärran hörs ett dånande som av tåg. Var kan vi vara? Ingen karta tog vi med oss, och det är mycket 

spännande att gissa. När skogen öppnar sig, skymtar vi flera gårdar, och dånet visar sig 

komma från ett sågverk. På ett berg av sågspån står en gubbe och öser hink efter hink.

Dånet, träets stönande och det skarpa ljudet av de vassa klingorna överröstar allt annat, 

men ändå försöker vi få ett samtal med sågverkspatron- mjölnaren, och han låter oss förstå, 

att vi inte är långt från stora vägen och i närheten av vår grannby.

Välvårdade hus och trädgårdar ligger på andra sidan sågen, och där vägen mynnar ut i en 

större landsväg sitter en hel rad brevlådor tätt bredvid varandra. De innehåller förbindelsen 

med den stora världen, kanske till och med hälsningar från Amerika ligger någon gång i en 

sådan låda långt från autostrador och städer.

En lång uppförsbacke i den värsta middagshettan är inte så rolig men hör också till cyklistens liv. Vi stånkar och pustar väldeliga när vi så småningom når den stora bilvägen. Om vi skulle titta på vår grannby Målarskog?

Kanske man någonstans också kan få kaffe…

Vi cyklar genom byn, som verkar mycket mer sommargästbetonad än vår älskade bondby Piggaboda. Här finns riktiga villor, landskapet är lummigare och mera kuperat, inte så typiskt småländskt kanske. Vi har hört hur folk avfärdar Småland med ord som ”oändliga mossar, enhedar, kärr och risiga granar” – men vi vet, att Småland rymmer många olika 

landskapstyper. Det kan verka Södertörn, och strax därpå växlar naturen till karghet och ödslighet.

Ja, Målarskog är också en idyll på sitt sätt. Titta bara på den sista stugan i byn. Vi stannar 

och beundrar mörkröda klängrosor som yppigt slingrar sig vid gaveln. Andra rosor tävlar med granna pelargonior som skymtar bak stugans fönster.

Det sysselsatte ofta mina tankar, varför folk på landet alltid hade så vackra blommor i sina fönster, men min mor förklarade att det berodde på att de aldrig vädrade, och det trivdes blommorna med. Jag föredrar att vädra, men ständigt beundrar jag blommorna i 

bondstugans fönster.

Det kommer en gubbe fram till grinden och hälsar vänligt. Vi förklarar att vi stannade för att beundra hans blomsterprakt. Men gubben bara pekar längre in i trädgården. Han är inne på 

sina egna spår. Och snart får vi höra, att det rör sig om ett stenparti, hans stora kärlek och hobby. På en liten kulle omkring en björk har gubben byggt upp ett stenparti, där varje sten 

är märkvärdig på sitt sätt. Och han känner varenda sten, för han har själv släpat hem dem, en efter en, ofta långväga ifrån. Han slår sig ner på en underlig stol, sammansatt av olika stenar, och där sitter han och berättar:

- Han var bara två alnar lång, som man sa på den tiden, när hans far dog och familjen måste lämna hemgården. Ung gick han ut för att tjäna sitt levebröd som rallare. Och han har rest mycket och sett mycket. Men hans mål var ändå alltid att kunna köpa tillbaka fädernegården, och till slut lyckades det.

- Tillsammans med ”kärringen – hon går där förresten”, och han pekar ut en liten rundlagd gumma med vitt hår, ”hon är norska och jag tog henne med mig därifrån och hon trivdes bra här”, köpte han tillbaka gården.

Nu har sonen övertagit den, själva har de blivit för gamla att sköta den, och därför har de 

byggt sig detta lilla blomsterparadis. Men kärleken till gården och till stenarna finns kvar. 

Han lovar oss några blomplantor till hösten, om vi vill komma igen, och det vill vi säkert, 

som skåningarna säger.

Men nu är vi verkligen mogna för kaffet. Snart hinner vi en ljusgrön villa med en urblekt 

skylt ”Kafé”. Det verkar inte särskilt spännande, men är man hungrig så är man! Kaffe finns dock och saft och bullar, och vi bänkar oss kring ett bord i trädgården bland prästkragar och humlor.

En stillsam flicka häller upp vårt kaffe. Kaffet var gott trots allt, vi känner oss snart pigga 

igen, och när den härliga nedförsbacken till den stora vägen kommer, är det som om man får luft under vingarna, och vi sjunger. En gumma som möter oss tittar nästan förskräckt. Det är nog inte så roligt att möta en hop vilda dårar…

Men var lugn,lilla mor, vi kan inte annat än sjunga, ty sommaren har kommit tillbaka och 

kräver sin egen lovsång.