Återvänd till första sidan.

  

Amerikabrevet
Peter Elg minns 1950
Telefonen ringer och det är Walfrid som undrar om Kandidaten kan komma och hjälpa till med att översätta ett brev från Engelskan.
Kandidaten, en student som bor hos oss denna sommar på torpet, vinglar iväg på mors cykel. Vi ungar följer med. Över Piggaboda dallrar luften av solvärme så det är skönt att komma in  i Adamstu svala kök. Här sitter Walfrid vid det stora köksbordet och mitt emot honom sitter ”Bikungen” från Sandviks gård och bredvid honom hans hushållerska.  Det är hon som har fått ett brev från Amerika och nu vill de båda veta vad som står i brevet.
Walfrid har börjat försöka bena ut texten, men det är inte lätt för det är skrivet av en advokat.
-Det rör sig om ett arv!
Förklarar Walfrid och tittar på Kandidaten för att få medhåll. Kandidaten, som är medveten om sin betydelse, läser igenom texten gång på gång med en lärd uppsyn.
Han tar tid på sig. Det är tyst i köket.
Flugor, som fastnat på den klibbiga flugpappersremsan, surrar desperat men för övrigt är det tyst.
När jag ser mig omkring upptäcker jag att det kommit fler män in i köket. Försynt har de kommit in från arbete ute på åkrar och skog, svettiga av sommarvärmen, och tyst hälsat för att sedan ställa sig utmed köksväggen. Kepsar och arbetsmössor har man i handen och man står där högtidligt som i kyrkan.
Jag börjar inse stundens allvar. Dessa långa år under och efter kriget med dåligt med arbete och oro för framtiden. Man har provat på allt möjligt för att kunna försörja sig och sin familj. Man har försakat och med tungt sinne undrat varför man inte kunnat ge barn och blomma ett bättre liv. Kanske har en och annan drömt om ett arv från nån avlägsen släkting i Amerika. Och nu har det kommit ett sådant brev! Inte till dem själv, men väl till en som dom känner.
Det är en högtidsstund. Nu har det kommit ett sådant brev som de drömt om, nu kanske lyckan vänder också för dem och tiderna kommer att bli bättre. Så är det nog.
-Ja, som jag förstår det, så är det en släkting på långt håll som avlidit. Säger kandidaten. Och han får fram att det är många som skall dela på arvet men att en del har fallit på  hushållerskan.
Jag är för liten för att förstå om det var en etthundratjugondel eller en nittiofjärdedel av en, som det lät, stor summa i Dollar.
Men det var det nog fler än jag som inte fick något begrepp om pengabeloppet och det var inte heller så viktigt. För de tysta åskådarna skulle även en ganska liten summa skapat glädje och löst problem.
Man lämnar nu köket och går ut i solskenet som inte längre plågar med sin hetta utan istället värmer frusna själar. De står ännu en stund tillsammans ute på gårdsplanen och talade om brevet för att sedan kanske gå hem till mor och berätta. Min bror och jag cyklade hem med en klump i halsen och berättar hemma om vad vi upplevt.
Fortfarande, efter många, många år känner jag den där klumpen i halsen av rörelse när jag tänker på Amerikabrevet i Adamstu kök.


Återvänd till första sidan. © 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.