Återvänd till första sidan.

Piggaboda by runt 1945.
P.Elg
Den lilla byn ligger i Småland omgiven av djupa skogar, myrmarker, kärr, granitberg, gölar, sjöar och fagra ängar.Här ligger några små gårdar nära varandra och i utmarkerna ligger torp och en kvarn och många öde boplatser.
Den svarta graniten (hyperitdiabasen) hade givit arbete och inkomster åt bybefolkning och gästarbetare innan världskriget bröt ut. Nu ligger all verksamhet nere vid de stora brotten, skogen ger bara jobb åt ett fåtal och de magra jordarna ger mer arbete och slit än de ger mat på bordet. Många har sökt jobb vid järnvägen och på industri långt hemifrån.

Från de många torvmossarna hämtar man bränntorv. Torven från Spjutaremossen vid Vislanda lär ge bra bränsle till ångloken. När männen så kommer hem efter en arbetsvecka på annan ort så blir det fest i stugan. Säkert har han med sig något som mor beställt och kanske någon liten sak till barnen. Att mannen dessutom köpt ut på systemet är ju inte alldeles bra. Ibland har han redan tullat på flaskan under hemresan och är svajig på benen då han stiger av tåget i Åäng. Då står mor beredd och får snabbt ta reda på lönekuvertet.

Den salta sillen, som man handlar på krita i den lilla lanthandeln, är billig och god men det blir enahanda att äta den varje dag. Att jaga fågel i skogen, jakttid eller ej, blir ett sätt att dryga ut kassan och att fiska i de många sjöarna är viktigt. En och annan älg blir också skjuten, men hjort och rådjur finns knappt i skogarna och vildsvinen är för länge sedan utrotade. Räv, grävling, ekorre och mård jagas för pälsen och en hare eller vildkanin kan man sälja för köttet om man inte tycker sig ha råd att äta det själv.
Lanthandeln, eller Walfrids affär, är inhyst i ett av uthusen på Perstu gård. Fylld från golv till tak med livets nödtorft och mycket mer. Man får se upp när man rör sig därinne i skumrasket så att man inte slår huvudet i något som hänger i taket. Trätofflor, fiskeredskap och verktyg. Specerier som mjöl, konserver, sylt och bakpulver fyller hyllorna. Och några rökta korvar hänger i ett nätförsett skåp på väggen. Avsikten med nätet är att hålla flugorna från maten, men de surrar lyckliga omkring därinne bland godsakerna. Cigaretter av bland annat  märket Indian och Bospor. Det var nog längesen de slutade att tillverkas. Snuset är däremot färskt och en del har begagnat hamnat nära dörren. Det är nog så att man missräknat sig på avståndet när man skulle spotta ut det.
Någon elektrisk ström finns ännu ej i byn och telefon finns inte i varje gård. Radion är batteridriven och eftersom batterier är dyra så sätter man igång radion bara för de program som man verkligen vill lyssna  till. Dagsnyheterna och kanske barnens brevlåda med farbror Sven.
När brytningen i alla stenbrotten runt Piggaboda avbröts då kriget bröt ut, så blev maskiner och redskap övergivna. Allt eftersom tiden gick får emellertid en del motorer och redskap fötter och försvinner. Detta har hänt en gång tidigare då första världskriget bröt ut. Därför finns det en hel del tändkulemotorer och encylindriga dieselmaskiner ute i bygderna. De användes att driva tröskverk, pumpar och sågverk. Dessa tunga maskiner dras dit de behövs med hjälp av en eller flera hästar när vägarna bär.

Taxibil är egentligen de enda bilar som finns i småbyarna, annars är det cykel och motorcykel som gäller. En kombination av dessa är lättviktaren, ofta med en liten 98 -kubiksmotor. Den har ett lågt varvtal och låter på långt håll som när man kokar pumpakaffe. När det var bensinransonering körde man bland annat på delutin, ett sorts rengöringsmedel.
TV finns ju inte och närmaste biograf finns i Vislanda och dit är det ju en mil att cykla, så under vardagarna blir umgänget med grannarna den avkoppling man behöver. Ungdomarna och de ogifta går på dans på lördagskvällen och dansbanor finns det många i trakten. Att gå i kyrkan på söndagen ger ju också möjlighet att träffa andra. Och att resa till Ljungby eller Växjö för att handla ger en extra glans åt tillvaron.
Det finns många barn i byn och skola finns i Mörhult, några kilometer från byn. På sommaren går man gamla kyrkvägen över Lönshult till Mörhult, men på höst och vinter åker man rälsbuss mellan Åäng och Mörhult. Det är inte mycket kortare väg men barnen slipper gå igenom den mörka skogen och över de höga backarna mot Lönshult. Här måste man ju passera Tröttelidstenen och den bor det ju troll under. Under den ljusa årstiden är det inte kusligt så länge man är flera som går hem, och kanske kan man bada i den gamla kvarndammen vid Åbo och klättra i Trollgranen. Denna märkliga gran som har jättelånga grenar som släpar på marken. Lätt går man på grenarna för komma upp i granen. Källan vid Åbo boställe och så har vi ju Predikostolen, ett stenblock vid Nydala.  Närmare Piggaboda finns ju "Hoastenen". En gammal grindsten med ett genomborrat hål upptill. Genom hålet kan man "hoa" så att det hörs långt. 
Att efter kvällsmjölkningen kanske gå över till granngården för en pratstund, ser man fram emot. Och när brevbäraren, på sin 98-kubikare, kommer till affären, då samlas det alltid folk där för att skvallra och berätta historier. Man bjuder varandra på snus och skojar med dem som kommer för att handla. ( Varsego.. ta till vänster, det är obegagnat! ) Mitt emot affären ligger Perstu.
Här i Hjalmar och Ingrids stora kök sitter det ofta folk på kvällarna. Det kan vara skogsarbetare som vill  få håret klippt. Det kan vara en bonde som vill ha hjälp av Hjalmar med att spränga sten eller få en brunn rensad eller en maskin lagad. Hjalmar kan allt. Ofta sitter där folk som väntar på att Walfrid eller nån av hans bröder skulle öppna affären och somliga har kommit ner från ett ensligt beläget ställe enbart för att få prata av sig. Hjalmar spelar bland annat fiol och sönerna spelar trummor och dragspel. En tid har min mor sitt piano stående i Lindahls finrum och det kan hända att, då hon blir sugen på att spela,  det så småningom bli hög stämning med alla instrumenten och sång därtill.

Vid gillen och andra liknande sammankomster händer det att kortleken kommer fram och man spelar poker med 5 eller 10 öres insats. De flesta aktar sig dock noga för att spela, de vet att spel varken är bra för plånboken eller vänskapen.
Var och en försöker efter bästa förmåga att klara sig och sin familj själv, men när det inte går så är det självklart att man får hjälp av byborna. Blir någon sjuk och inte kan sköta djuren så behöver han inte vara orolig. Nån granne ställer upp och hjälper. Har man ej häst eller oxe att plöja på våren så  får man ordna med arbetsgille. De som hade möjlighet kommer för att hjälpa till med plöjning och vad annat som man behöver hjälp med. Så när arbetet är klart går man hem och tvättar av sig och kommer så tillbaka för att bli bjuden på mat och dricka. Kanske har man med sig en ostakaka eller nåt annat gott som husmor får bjuda på.

Tråkigt har man inte. Om tiden blir lång finns det alltid nåt man kan bråka om och ringa till länsman och begära att han kommer. Kanske om att åns vatten  rinner in på ägorna eller nån gräns som säkert inte är rätt. Dock är det bara nåt enstaka hushåll som sysselsätter länsman på detta sättet.
Det är inte alltid man förstår vad de pratar om. Det kan vara gammeldags Ryssbydialekt eller det handlar om händelser långt tillbaka, händelser som alla utom du känner till:
-Känner du Karl Hell så känner du halva Småland.
-Simon från Gällaryd.
-Tala med Bengt om rep så hukar han sig!
o.s.v.
Nä, många är det i Piggaboda som kan dra tokroliga historier och som lyckas att vända olycka och elände till nåt att skratta åt.
Och många är vi i byn som vet att man skall inte jaga sig fördärvad, ty kommer tid så kommer råd!

Återvänd till första sidan.

© 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.