1923 kunde man redan höra radiosändningar...

 

radioar

 

 

1923 kunde de som hade radioapparater  med många ”lampor” höra radiosändningar från mer än 40 olika stationer i Europa.

Nauen, Rom, Lyon, Paris, Bordeaux, Hälsingfors sände regelbundet. Många små privata stationer sände mera oregelbundet.

I Malmö använde sig Viktor Persson av en Westinghouse-sändare redan 1920 och i Göteborg sände Karl G. Eliasson

hemmagjorda program med illa omtyckta reklamavbrott 1923.

De första rundradiosändningarna startade i Amerika. Den 2 November 1920 sändes presidentvalet  Cox-Harding från KDKA i Pittsburgh.

Tidigare hade man kunnat lyssna på telegrafi och på försökssändningar med ”den musikaliska gnistan” från t.ex Rheinsberg 1907.

Radioapparater var emellertid dyra att köpa färdigbyggda eftersom t.ex Telefunken, Siemens och Marconi bevakade sina patenträttigheter

och sålde licenser dyrt. Billigare var det att köpa byggsatser och själv eller med hjälp av någon händig pillra ihop en egen radio.

Cykelreparatörer, urmakare, instrumentbyggare och många andra kände sig manade att bygga radioapparater för försäljning. 

Apparaterna var i allmänhet batteridrivna, med en bakelitfront och inbyggda i en trälåda med lock. Man kunde lyfta på locket för att beundra

de ”lysande lamporna” och för att byta spolar och vrida på reglage.

Clas Ohlsson sålde en byggsatts redan 1918 och snart kunde man köpa delar och byggsatser från flera företag.. Radiobyggböcker dök upp

1920 och den första svenska radiotidskriften, ”RADIO” kom 1917 med några nummer för att 1923 återkomma.  I nr 2  annonserar bl.a

Svenska Instrumentfabriken Sven Lampa en instruktionskurs och experimentmaterial: allt från skruv till komplett radiostation.

1925 startar radiotjänst regelbundna sändningar som kan tas emot på många håll i landet då de även reläades ut över de många privata sändarna

som i några fall redan funnits sedan 1920. Fanns det bara en sändarstation i närheten så kunde det räcka med en billig kristallmottagare för att i

hörlurar kunna avnjuta radioprogrammen. I detta glesbefolkade land blev radio oerhört populärt. Undersökningar som regelbundet gjordes av

Sveriges Radio visade på ett mycket stort intresse och engagemang för programmen. Det var inte bara barnen som lyssnade på Farbror Svens

”Barnens brevlåda”. När ett barn, som låg på sjukhus, berättade att det inte fanns några leksaker där så skickade tusentals radiolyssnare leksaker

till farbror Sven för vidarebefordran.

 

philips

 

Hade man pengar kunde man köpa en fabrikstillverkad apparat. Eftersom många inte ville ha en ”otäck maskin” i sitt vardagsrum så fick

apparaterna mycket varierande design. De till en början fristående högtalarna och senare radioapparater med inbyggda högtalare kunde kamoufleras

som bordspendyler, skrin, små kistor eller skåp. Så kunde de också bli ett självständigt prydnadsföremål och få katedralform, cirkelform eller

utsmyckas med dekorlister, intarsia, metallbeslag och spännande högtalarfront-tyg. Efter 1930 hade radion fått en egen form som förenade teknik med

design utan att sticka ut för mycket. Massproduktion tillät höljen i bakelit och andra plaster och detta gav designern stora möjligheter till varierande

former till skillnad mot de apparathöljen som tillverkades i trä. Här var man begränsad till enklare former för att hålla kostnaderna nere. Enstaka

modeller i trä fick påkostade utföranden och kostade då därefter. Ett exempel på en sådan design är Centrum FV5 där högtalaröppningen är i lådans

”tak” och utformad som ljudöppningen på en cello eller guitar.

 

    centrum

 

 

 

 

 

8

 

Etervåg och Strato från 1932 är enkla återkopplade apparater med sifferskala och inbyggd högtalare. Chassierna kunde vara konstruerade och

kanske också byggda av större tillverkare i Sverige eller oftare från Tyskland och England. En del svensk-konstruerade nätanslutna apparater

var nästan livsfarliga att använda. Det fanns även "radioskojare" som satte ihop enkla apparater där kanske några rör inte ens var inkopplade.

Eftersom radioapparater kunde kosta mycket pengar fanns det en marknad för "billiga" apparater.

 

10

 

Apparaterna från Hjälmseryd och Smedstorp här ovan kan ha byggts av den lokala cykelverksstaden och då ofta från en byggsatts från Baltic

eller kanske Claes Ohlsson.

Malmöapparaten är byggd på AB Radiokompaniet i Malmö 1923. Att detta företag gjorde exklusiva apparater kan man förstå eftersom en av

deras apparater finns avbildad på omslaget till "Radiolyssnaren" nr 3 1923 med undertexten: "Prinsessan Ingrid och prins Carl Johan vid sin

rörapparat på Ulriksdal".

 

12

 

 

 

De tidiga apparaterna hade vid det här laget byggts om ett antal gånger utan att därför bli så mycket bättre. Eftersom en del av dem varit

kostsamma i anskaffning och drift så var det svårt att bara kasta bort dem. De hamnade på vindskontor och i garderober. Därför kan

man fortfarande hitta apparater, kanske från åren runt 1920, som får radiosamlarens hjärta att klappa fortare och som kanske ger honom

en angenäm tid med renovering och ev. provlyssning.

 

svenskbyggda

 

Tidiga svensbyggda apparater.

Bergofonapparaten är nätdriven, de övriga går på batteri. Det är raka, återkopplade apparater typiska för åren 1925-1930.

Nike-apparatens utförande igenkänns hos mängder av hembyggen och  byggsattsbyggen. Vänstra ratten för återkoppling och den högra

ratten för våglängdsinställningen. I mitten överst våglängdsomkopplare och där under glödströmsinställningen.

Elektrofonens utanpåliggande inställningsskala finns på många tidiga apparater, även av större fabrikat.

Nordiska Radiofabriken tillverkade apparater med 3-5 rör men i övrigt snarlikt utförande. Här lyfte man på locket för att byta spole och

därmed våglängdsområde.

Bergofonen är typisk för de tidiga nätdrivna mottagarna med separat högtalare. Ofta med en "strykjärnskontakt" för nätsladden.

Ingen av apparaterna har skala med stationsnamn. 1927 vid Internationella Radiounionens Kongress i Brussel fördelas radiovåglängderna 1000-

2000 meter och detta träder i kraft 1929. Nu har även tekniken utvecklats och efter 1930 har de flesta radioapparaterna stationsnamnskalor.

 

 

16

 

Tidiga Tyskbyggda apparater samt en tidig Amerikanare. Dessa apparater tillverkades i stora serier och var förhållandevis billiga i inköp.

När de blev omoderna ansågs de inte värda att bevaras utan blev föremål för tekniskt intresserades experimentlystnad eller försvann på annat sätt.

Därför är många av dem numera sällsynta och betingar höga priser bland radiosammlare.

 

18

 

Lorenz

En tvårörsmottagare från 1927. Volksfreund 2.   E.R.W.V. 228.

Gamla Lorenzradioapparater är alla rariteter.

Denna apparat kunde även köras från elnätet om rören byttes ut mot därtill lämpliga och ett nätanslutningsaggregat (Lorenz N 102) inkopplades.

Apparatens hölje är vinröd backelit och kopplingen inuti apparaten är utförda med nitade metallstrips på fenolpapp. På bilden finns också en

variabel LC-krets. En avstämningskrets som kan kopplas in i stället för/eller parallellt med avstämningsspolen. Den kan även kopplas i serie med

antennen för att avstämma densamma.

 

Brandt D2 och D3

Brandt D3 i trähölje, med tresystemröret VT 139 från TeKaDe, kom 1927.

På bilden visas en D2 med tvåsystemrör och 2 insticksspolar av honeycombtyp samt en D3 med två insticksspolar av Brandts tillverkning med backelithölje.

Återkopplingen regleras med en spak till vänster varvid den rörliga återkopplingsspolen förskjuts i förhållande till avstämningsspolen.

Avstämningskondensatorn sitter framför röret.

 

brandt

 

Nedastående bild visar undersidan av fenolplattan på vilken D3:an är monterad. Anodmotstånd och gallerläckor är röda ,vita och blå på keramisk

stomme samt två kolmotstånd parallellkopplade som gallerläcka på detektorrördelen. Kopplingskondensatorerna består av metallfoliekondensatorer

inneslutna i glasrör, samt i HF-delen av gröna isolerade koppartrådar som lindats i varandra utan galvanisk kontakt.

Glödströmmen regleras över ett variabelt trådlindat motstånd. Av- och påstängning av apparaten sker genom en brytare i glödströmsmatningen.

Den är monterad strax över glödströmsregulaget.

 

22

 

 

Det finns få apparater kvar eftersom de var billiga och därför inte ansågs bevaransvärda. De blev kastade eller ofta utsatta för experimenterande pojkars

behandling. Därför är dessa apparater av intresse för samlare och kostar därefter.

 

 

 

        24

 

Likströmsradion Rapid tillverkad i Malmö. Verkstad-Laboratorium-Laddningsstation fanns på Södra Förstadsgatan 52.  Högtalaren av märket L.K. är

av magnetankar-typ. Radion är byggd 1927 och avsedd för 220 V likström. Glödströmmen får för de tre rören lämpliga värden genom en komplicerad

koppling med motståndstråd lindad runt en några milimeter tjock asbesttråd. Den är upphängd på porslinsisolatorer och monterad på mottagarträdplattans

undersida. Apparaten levererades plomberad eftersom det hade varit livsfarligt att lyfta på locket och ta på någon komponent.

 

26          28

 

Apparaten funkar så bra som man kan begära av en rak återkopplad 3-rörs-radio från 1927, med visslingar och tjut, prassel och brus.

.

.

.

 Hugin

hugin 3
Konsum, kooperativa förbundet sålde en egen radio. Bilden visar "Hugin 3" med 3 rör.

Som många apparater vid den här tiden (1927) var den inbyggd i en enkel trälåda och

försedd med en front av isolit. Komponenterna är monterade, fastnitade, på en bottenplatta

ävenså av isolit.

På insidan av locket finns en inkopplingsanvisning samt det viktiga märket.. det som visade att man

betalar för att använda sig av patenträttigheterna som ägs av Telefunken och Marconi.

De snedställda spolarna visar inflytande från Amerikanska apparater. Vrikondensatorn är av

märket "Johansson"! Transformatorn är av märket "Nora".

På baksidan anslöts anod och glödströmsbatterierna, på fronten anslöts antenn och jord samt

hörtelefoner eller högohmig högtalare.  Apparaten kan ha tillverkats av tyska Nora. Konsum sålde 

radio och TV i många år. De tillverkades  bland andra av EIA.

Senare köptes chassien bl.a  från Östtyskland.

Märken som Hugin. Atlas och Luma .